Startsida

fredag 5 juli 2013

Håller på att ta livet av mig!


Ja ta det nu lugnt och ta inte rubriken med fulla allvar. Men jag läser många inslag på nätet om tjocka människor. Faktist så kan även jag räknas till dem. Dock är det inte min rumpa som syns på bilden utan en lånad från nätet. MEN det finns ju risk för att även jag kan se ut så där en dag. När jag upptäcker att jag har misskött min kropp i 50 år blir jag rädd av den tanken. Nu kanske inte jag är helt ansvarig för alla 50 år eftersom mina föräldrar gav ju det bästa som de trodde var bra för mig.Jag kan ju säga att svagheter till sötsaker har funnits i hela mitt liv - är nog uppväxt med en kola i munnen hela tiden. FAST vi hade bara sådana godsaker på lördagarna. Men så fort jag fick min veckopeng och godisaffären öppnade. Så stod jag där och pekade 1 sån, 2 sånna, 1 sån, 2 sånna - hur mycket har jag kvar? Kakor har alltid funnits i mitt hem, läsk lika så - kanske inte alltid men i alla fall från tonåren. Smörgåsar kunde man äta obegränsat, bara ljust bröd vid uppväxten. Snacks som chips, ostkrokar, jordnötter och popcorn fanns ju mängder till helgerna, ELLER överdriver jag nu? Skitsamma men det har i alla fall funnits tillgängligt. Min man säger att innan han träffade mig, alltså före 1977 åt han aldrig godis. Så jag har även förstört honom. HUR ska jag kunna bli av med mitt begär på sötsaker? Hoppas att det finns vänner som stöttar och hjälper mig nu. Men jag kan ju säga att när tandläkaren berättade om att tänderna inte mådde så bra fick jag mig en tankeställare. Det gick säkert en månad utan sötsaker. Men sedan vart suget så fruktansvärt hårt att jag sa till gubben  " Visst måste det gå att suga på en Turkisk peppar?" Jaha....då var jag där igen.

 Det är inte snällt mot sig själv att höra hur hjärtat får jobba när jag går i trappor eller över huvudtaget anstränger mig. Jag är så glad över mina barn att de verkligen försöker att tänka på sin kropp. De tränar och står i. Samt äter vettigt. Jag måste bara försöka att bryta alla fula ovanor som finns i mitt liv. Finns det kakor hemma - ja då tar jag en, två, tre, fyra....st om jag är sugen. Suget får jag för att jag inte har ätit rätt. Ändå intalar jag mig att jag minsann vet nog hur man ska äta - Jo jädrans vad bra det går, med alla bort förklaringar.
Jag har även känt denna vecka då jag har klypt syrenhäcken att mina kilon inte är bra att bära på. Ni må tro vilken stark kropp man har som orkar bära på alla kilon. MEN frågan är just hur länge orkar den? Det mästa sitter i huvudet - måste börja där först.
Så en vädjan till alla som jag känner - truga inte på om jag inte vill ha, hjälp mig i stället och säg gärna till om det när något tokigt som "hoppar in i min mun".
Självklart kommer inte alla kilon att försvinna bara jag bajsar eller sover en natt. Detta är en lång väg.....hoppas att den börjar här och nu.
Ta vara på livet och varandra. LEV NU
Kram Marie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar